Det händer om och om igen, flera gånger om året, och därför slutar man aldrig att förvånas över hur urholkat dumma en del politiker verkar vara. Om man har ett yrke som man vet bevakas hårt av press, hur vågar man då fuska och bryta mot både regler, bestämmelser och lagar, när man VET hur ofta politiker som gjort sig svartmålas i media? Hur vågar man? Och varför? Anledningen till att de fuskar som de gör måste ju vara att de anser att de är bättre än vanliga dödliga, att de har rätt att gå före i bostadsköer, ringa privatsamtal på mobilen och supa sig fulla kl 1530 på en kvarterskrog och sedan slå ner väktaren. De måste anse att det är en förmån de borde ha för att... ja, vad vet jag? För att de servar folket?

Jag är inte naiv. Självklart fattar jag att folk överallt utnyttjar sitt arbete och förser sig med små förmåner, trots att de inte får eller borde. Vem har inte ringt ett privatsamtal från jobbet eller snott en bläckpenna ur förrådet? Men JUST NÄR MAN ÄR POLITIKER så borde man nog göra allt man kan för att verkligen följa reglerna, för när man blir upptäckt så går det mer snett än vad det gör för någon annan.

Det intressanta med de här politiska skandalerna är att det alltid blir ett JÄVLA LIV i en vecka eller två, sedan avgår den berörda och vi ser eller hör aldrig mer ett dyft av denna person. Det slår aldrig fel. Den berörda kan kanske försöka fäkta undan anklagelser och komma med diverse bortförklaringar, men det fungerar aldrig och i slutändan är det avgång som gäller. Därefter infinner sig lugnet, och det dröjer ett tag innan nästa skandal uppenbaras.

Så hej då, Ruwaida! Jag har aldrig hört talas om dig förut, och om cirka två veckor lär jag aldrig göra det igen. För mig är du alltid telefon-pundaren som såg sådär uppgiven ut i DN som bara en påkommen politiker kan göra.

http://www.dn.se/sthlm/yvonne-ruwaida-far-intern-kritik-1.1060009

Är det inte dags att någon sätter sig ner med Uma Thurman och frågar hur det egentligen står till? I början av sin karriär plockades hon fram av Quentin Tarantino och fick således förmånen att medverka i en av 90-talets mest berömda kultklassiker; "Pulp Fiction". Därefter gjorde hon några märkliga karriärval, medverkade bland annat i "Sanningen om katter och hundar", och höll på att falla i glömska helt och hållet. Vad som kunde blivit hennes räddning 2003 var när Tarantino ytterligare en gång tog henne under sina vingar och gjorde henne ikonisk i det fantastiska våldseposet "Kill Bill".

Nu hade hon alla chanser att verkligen välja sina roller, utnyttja det faktum att en hel värld avgudat hennes coolness i "Kill Bill" och hon därmed nått en viss kultstatus bara genom Tarantinos filmer.

Det dröjde dock inte länge innan vi kunde konstatera att vi inte sett sådana ofattbara karriärval sedan gamle gode Chevy Chases uppgång och fall. Fröken Thurman dök nämligen upp i floppar som "Mitt Super-Ex" och filmatiseringen av den hemska musikalen "The Producers" - och nu är hon tillbaka igen med den "verklighetstrogna komedin" Motherhood!

Uma? Hur är det fatt?

Jag förstår inte det här med Cheryl Cole's "Fight For This Love". De första gångerna jag hörde den var på VH1, en musikvideo som lät som något Kim Wilde kunde ha gjort 1993 (lät ungefär som "If I Can't Have You"). Uråldrigt discosound som drev mig till vansinne, det här kunde väl ingen gilla???

Så helt plötsligt dyker en annan version av låten upp. En softare och väldigt mycket bättre version, som faktiskt fick mig att börja gilla låten trots att jag snackat så mycket skit om den tidigare. Jag lyssnade på den nya versionen på Spotify, och tänkte att jag samtidigt skulle lyssna på discoversionen för att jämföra. Men den finns inte. Den finns inte på Spotify, den finns inte hos iTunes, den finns inte på singeln. Videon visas fortfarande, men discoversionen är utbytt mot den softare versionen av låten.

Det är precis som om den där hemska discoversionen aldrig existerat! Den finns ju inte någonstans??? Hur är detta ens möjligt?

Jag har en hatkärlek till att blogga. Ibland och emellanåt kan jag verkligen känna hur mycket jag vill uttrycka mig om något, berätta om något, redogöra för något - hur mycket jag faktiskt har något på hjärtat. Samtidigt kan jag känna en fasa, en ovilja - kalla det en skräckblandad förtjusning - för att uttrycka mig offentligt. För att lämna ett digitalt avtryck öppet för alla att beskåda, analysera och tycka/tänka om. Det är precis som att jag VILL berätta om vad jag har att berätta, men jag vet inte om jag alltid känner mig redo att tolkas och analyseras av alla som läser. För varenda jävel har en åsikt nuförtiden, och varenda jävel ska lufta denna åsikt och se till att alla förstår att den verkligen räknas - JAG har rätt, det är SÅ HÄR man ska tycka. Jag känner en viss allergi mot detta påtvingande av åsikter och tyckande, och därför känner jag mig inte heller själv alltid redo att göra samma sak som jag stör mig på att alla andra gör. Det är precis som att jag känner ett behov av att skriva dagbok, men jag kanske inte vill att alla andra ska läsa. Jag verkar alltså längta tillbaka till rötterna, till den tiden då man anförtrodde sig åt sin dagbok, fick ur sig allt man ville få ur sig - och sen var det inte mer med det. En tid senare kunde man läsa sina egna inlägg - och undra hur man egentligen tänkte. Och det händer ju fortfarande! Jag kan läsa gamla inlägg i min blogg och känna "Åååååh vad löjligt!!! Varför kände jag så där? Varför tyckte jag så? Det representerar ju INTE ALLS den jag är idag!" Nuförtiden innebär det dessutom att alla som läst bloggen också läst det där pinsamma som jag idag skäms över! Vilken FASA! Tänk om de går runt och dömer mig utifrån det där inlägget som jag inte alls kan stå för idag, vad ska jag ta mig till då? Fördelen med den gamla hederliga dagboken var ju att då hade förhoppningsvis ingen annan läst allt det där pinsamma. Då träffade man inte sitt gamla ex på stan, som under uppbrytningstiden hade läst i din blogg hur du hanterade uppbrytningen! Då behövde han inte titta sådär ömkande på dig och tycka synd om dig, för att han kanske fått för sig att du fortfarande kände likadant för honom. Man förändras ju! Hela tiden! De gamla inläggen följer dock inte med i förändringen, de finns kvar där. Som en påminnelse om hur viktigt något en gång var.

Jag har tänkt en del på konflikter på sistone. Hur de uppstår och hur man ibland inte har energi att ta itu med dem. Jag tycker, (nu kommer det igen, nu ska här tyckas!), att folk bara blir sämre och sämre på att kompromissa och att anpassa sig. Det blir tydligare och tydligare att folk tycker att hela världen ska kretsa just kring dem. Och det är väl självklart - jag vill också vara lycklig och framgångsrik. Jag vill också ha ALLT - precis som alla andra. Konflikten uppstår för att alla, av naturliga orsaker, inte kan få allt. Och ju äldre vi blir, desto mindre redo är man att backa undan och låta någon annan få ta del av kakan. För allt handlar om dig.

I en del relationer har jag fått kompromissa och anpassa mig mer än i andra. Det finns dock en tid för allt, och när jag känner att jag kompromissat och anpassat mig mer än tillräckligt, och därmed tycker att den andra personen i relationen ska kompromissa och anpassa sig - då är jag plötsligt självisk. Då spelar det ingen roll hur mycket jag har kompromissat och anpassat mig tidigare, för varför ska min vän få stå undan för vad JAG vill? Vi är väl två i den här relationen?

Hör ni hur snett det är? JAG har ju stått undan för vad DU vill, men när jag vill att DU ska göra detsamma - då är JAG den själviska? Människor och folk - ibland undrar jag hur det är tänkt att vi ska komma överens överhuvudtaget. För innerst inne ser alla till sitt eget bästa, och vi är alla beredda att köra över vår nästa för att få det vi själva vill ha. Det finns ett bra uttryck för detta fenomen - Human Nature.

Jag har varit SÄMST på att blogga den senaste månaden, jag vet. Jag har väl inte haft något att säga, jag vet inte. Men idag hann jag bli irriterad två gånger innan jag ens kommit till jobbet, och då måste jag ju naturligtvis frå berätta! För det första stör jag mig oändligt på folk som springer efter bussen och bankar på dörren vid närmsta rödljus. Detta händer ofta vid S:t Eriksplan, där det finns ett rödljus strax efter busshållplatsen. Bussen lämnar hållplatsen, och får ofta stanna vid rödljuset strax efter. Så även idag. En man kommer då springande och ställer sig och BANKAR på dörren, och verkar dessutom skrika någonting som ingen förutom de utanför bussen kan höra. Chauffören ignorerar honom naturligtvis, eftersom det inte finns något som helst säkerhetstänkande i att släppa på en människa mitt i en korsning... Mannen blir förbannad, gapar och skriker och stampar i marken, och man undrar bara hur folk orkar. Visst blir jag oxå sur när jag missar bussen, men vems fel är det egentligen? Man kan inte förvänta sig att en chaufför släpper på en någon annanstans än vid en hållplats! Det är klart att det finns "snälla" chaufförer som ser mellan fingrarna vad gäller säkerhetsregler, men vad skulle hända om det inträffade en olycka? Vem tror ni bär ansvaret då? Chauffören, naturligtvis. Och hade jag varit chaufför så hade i alla fall inte jag velat ta den risken, men det slutar ju förstås ändå bara i att folk gapar och skriker på en, eftersom folk är som de är.

När jag argat upp mig på den bankande idioten utanför bussen återgick jag till att läsa min Metro. Där fanns ett reportage om Amanda Jenssen, en intervju uppblandat med "Amanda om...". Små faktarutor med exempelvis rubriken "Amanda om sin nya skiva" eller "Amanda om sina outfits" osv. En av rutorna hade rubriken "Amanda om sin medverkan i Idol". Svaret följde: "Jag vill inte kommentera Idol alls, jag vill koncentrera mig på min nya skiva".

Okej. Jag är så TRÖTT på pretentiösa artister som ignorerar eller förnekar de faktum som gjorde dem till vad de är. IDOL GJORDE DIG AMANDA, det minsta du kan göra är väl att visa lite jävla tacksamhet!? Vad hade det kostat henne att säga "Idol var öppningen till den karriär jag har idag, jag hade inte varit här just nu om det inte hade varit för Idol"?. För så är det ju! Hon sitter säkert där och tror att Idol inte har någonting med henne att göra, att hon hade klarat sig minst lika bra utan det. Tänk så FEL man kan ha, pretto-idiot! Get real, visa lite respekt och tacksamhet och var lite jävla ödmjuk!

Idag hyr jag och Niklas en bil och kör ner till Göteborg för en partyweekend. Vi missar därmed Halloweenfirandet i Stockholm, bland annat att Filmstaden i Vällingby har skräckfilmsmaraton hela nätterna... De visar bland annat "Freddy vs Jason" och det svider lite i mitt skräckfilmshjärta. Jag som drömde så att få se den på bio 2003, men den gick aldrig upp och släpptes istället direkt på dvd... Nåja, förhoppningsvis upplever vi ännu läskigare historier i Göteborg. Om jag bara kan bli en bättre bloggare så återkommer jag med alla snuskiga detaljer. God helg!

Jag har varit hemma sedan igår morse. Igår tog jag tag i saker, tvättade, plockade, städade och betalade räkningar innan jag däckade i soffan vid 16:30. Sen sov jag till kl 06:00 i morse, därmed har jag inte varit särskilt trött på jobbet idag. Kvällen spenderades tillsammans med Fredrik. Vi åt tapas på Barcelona och drack vin på Torget, och jag har alltså hittills inte haft tid att fylla kylen sedan jag kom hem. Jag får väl svälta ihjäl, medan jag samtidigt har stora förväntningar och förhoppningar på hösten 2009. Det är nypremiär för mitt liv, en ny fas har inletts och jag har massor av planer för att se till att den här hösten blir den bästa någonsin! Vi inleder väl med en re-union tillsammans med högstadiet på Grand Hotel i Falkenberg nästa helg! Jag måste boka en bil för att köra ner, eftersom en SJ-biljett går lös på närmare 3000:-. Har de ingen skam i kroppen på den där institutionen?

Jag fattar ingenting. Dagarna har bara flugit iväg och nu ska vi HEM! Vadå hem? Jag vill inte åka hem!? Vem såg till att det blev så här? Vi kom ju precis?! Jag har inte ens hunnit längta hem alls! Men nu sitter vi här på flygplatshotellet, flyget går om åtta timmar och vi ska väl försöka sova lite.

Sedan vi lämnade Vegas igår har vi hunnit spendera en natt i en håla kallad Bakersfield, enbart eftersom den låg mitt emellan Vegas och San Fran. Idag körde vi så vidare mot San Fran, kom fram framåt kvällen och nu sitter vi här. Vi har intagit den sista måltiden och skålat för sista gången, nu finns det ingen återvändo. Bilen är fortfarande hel, kreditkorten är maxade och hälsan är, så vitt vi vet, fortfarande i behåll. Jag ska hem till Stockholm och möta en spännande höst som jag faktiskt ser fram emot, men det är allt lite vemodigt att det här äventyret redan är över.

I vanlig ordning, God bless America. Jag har alldeles för mycket reflektioner och tankar inom mig just nu, många av dem kommer nog att bubbla fram här på bloggen när jag väl kommit hem och slagit mig till ro igen. Ett är i alla fall säkert, och det är att jag kommer tillbaka. Nästa gång blir det kanske... Florida? Vem vet, tankeverksamheten kommer säkert att starta redan på flyget!

Vi såg Chers show på Caesar's Palace, och vi var rörande överens om att det var lite "sådär". Alltså visst, hon är klockren live, är jättesnygg och sjunger förvånande rent, men för det första var det på tok för många klädombytesnummer för en såpass kort show. För det andra är i alla fall jag lite trött på hennes låtar nu, vi kan liksom "If I Could Turn Back Time" nu... Vi blev i alla fall förvånade över storleken på The Colosseum, det var inte alls så stort som man fått för sig när man sett det på TV. Vi satt högst upp och längst bak, men såg ändå väldigt bra och hon kändes inte så långt bort som hon skulle gjort i Globen.

Efter showen gick vi till den enda gayklubben som ligger på Las Vegas Blvd, "Krave". Vi drinkade och dansade tills en stripptävling utlystes, och Rebecca fullkomligt FLÖG på konferencieren och anmälde MIG! Jag tvekade först men med såpass mycket vodka i blodet så var jag tillräckligt kaxig för att delta. Vi som skulle vara med samlades bakom scenen och umgicks ett tag, innan tävlingen satte igång. Det fanns ingen återvändo, mitt namn ropades upp och jag gled ut på scenen, började dansa och kastade av mig kläderna. Ganska overklig känsla (som allt annat i Vegas) men jag kan bjuda såpass mycket på mig själv att det faktiskt var väldigt roligt. Jag var den näst sista tävlande, och när juryn skulle bedöma mig var det en av dem som lät entusiastisk och sa att jag hade "the best moves yet". Efter mig gick dock värsta muskelhunken upp på scen och stal hela showen, så nån segerchampagne blev det aldrig. Rebecca filmade eländet och jag har sett filmen EN gång. Jag kommer aldrig att se den igen och den kommer aldrig att se dagens ljus, det kan jag lova er. Aldrig har väl en röv fladdrat så hysteriskt under ett par illa sittande kalsonger. Men roligt var det, och jag ångrar ingenting!